"Det första Nina märkte var surrandet. Det var svårt att urskillja om det var lamporna, eller maskinerna, eller fläktarna som var den största boven. Men det var ett konstant väsande som bara ibland dränktes av det ackumulerade ljudet av hundratusentals lågmälda röster. Lokalen där Nina och Fanja skulle arbeta var enorm. Långa träbord genomkorsade den, och utmed borden fanns låga pallar, en del med ryggstöd, de flesta utan"
Ojludet är olidligt, men jag måste stå ut. Varje tid har sina slavar. Vi har också våra och uppgiften måste alltid vara att ta reda på hur slaveriet ska upphävas.
Min relatering till denna dikt är att det som beskrivs i texten är en arbetsplats för Judiska slavar, där både Nina och hennas mor Fanja jobbar. En plats där oljudet aldrig slutar. Att slaviskt arbeta utan någon direkt löning känns oftast meningslöst och det finns inte mycket ljus kvar i deras liv. Om dom inte arbetar så är döden inte långt ifrån. Det blir svårt när Fanja blir sjuk men hennes dotter Nina tvingar iväg henne ändå för att Fanja överhuvudtaget ska få leva utan att bli mördad.
"Varje tid har sina slavar"
under denna tiden var det Judarna. Judarna som arbetade och oftast förjäves, då dom blev dödade ändå."Arbeta annars dör du" kanske var ett motto bland bland dom arbetande Judarna i Warzawa. Inget motto man gärna vill relatera sitt egna liv till men just då var det många som kunde göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar