Dikten med extra menning.
Det finns ett rum dit ljuset inte når.
Där finns en hjärta som slutat ropa fast fortfarande slår.
Ett blekt ansikte som bara ser sig rakt fram.
Och blicken i ögonen som alltid kommer vara kall.
Orörlig ensamhet.
Det jag kan koppla mellan dikten och boken är Dogboys ensamhet som han upplever allt då och då. Dogboy uppfattar man väldigt ofta som en ensam person. Visst han möter en del människor då och då men det är ingen han kan vända sig till som är hans bästa vän eller familjemedlem. Han har sina hundar men dom kan bara vara där och inte hjälpa och stöta honom med ord. När han sitter inne i fängelset så kan jag tänka mig att han hade det som beskrivs i dikten. "Ett blekt ansikte som bara ser rakt fram. Och blicken i ögonen som alltid kommer vara kall" eftersom han bara försökte göra sig så liten som möjligt och försökte på alla sätt att inte synas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar